söndag den 12:e okt 2014

Bebisuppdatering!

För er som inte kunnat följa mig via facebook eller instagram, så tänkte jag köra en liten snabb uppdatering vad som hänt den senaste månaden m vår lilla bebis! ^_^

Hon är nu 7 månader (idag) o kan sedan nån vecka sedan sitta själv utan stöd o kan sitta så ganska länge om hon har något intressant att kika på eller pyssla m mitt framför henne. Är det något vid sidan om som lockar, ja då trillar hon på en gång åt sidan... så än sålänge vågar vi inte låta henne sitta på golvet själv... ;p
Hoppgungan är fortfarande en favorit som alltid fungerar oavsett humör - alltifrån våra sång-o-dansstunder på fredagarna då jag o tjejerna dansar loss (läs: hoppar runt som tokar) till Boney M och låten Daddy Cool. Det är inte fredag om vi inte kör den 70-talsdängan, hihi..! ;p
Och hoppgungan funkar även som en "underhållning" när hon har sina mest kinkiga stunder då ingenting annat funkar; varken mat, gos, blöjbyte, nattning, mys... en hoppstund där inunder trappan, så är lillgosan en glad skit! Tills vi slutar hoppa...... ^_^

Vi håller på att fasa ut amningen rejält nu. Pga alla jobbiga nätter där vi ibland varit uppe 1 gång per timme nätterna igenom, så känner jag att amningarna inte längre är en mysig o härlig stund (om nätterna alltså! på dagarna är det fortfarande supermysigt!)...utan är snarare ett nödvändigt ont... 
Efter mycket "krigande" m diverse grötsmaker o vällingsmaker så har hon äääääntligen accepterat en vällingsort o har därmed också börjat sova betydligt bättre om nätterna - en bra natt numera är 1-2 amningar samt 1-2 omnattningar. 
Med vår stora dotter hade vi också jobbiga perioder m intensiva nätter o kinkighet, men jag känner att det inte alls var på detta sättet..... lillan är betydligt mer mammig o närhetsökande o söker tröst under dygnets mörka timmar... o det är jättehärligt att känna den kärleken.... men när man inte fått så mycket sömn på ett bra tag, ja då förknippar man tyvärr inte längre nattamningarna m något positivt utan mer som en "börda".... o jag känner mig verkligen som världens sämsta mamma som känner såhär.... jag VILL inte känna så... :'(
Storasystern ammade jag fram tills hon var ca 10 månader inklusive utfasningen o tills hon åt mat helt o hållet. Och att då uppleva dessa negativa känslor får mig att må skit o det gör riktigt ont i mig... Min ambition var ju m båda barnen, att amma så mycket jag kunde enligt rekommendationerna från BVC, dvs helamning fram till 6 månaders ålder o därefter att så smått börjar introducera smakportioner, gluten o så, för att sakta sen fasa in mer o mer mat o fasa ut amningen i en jämn takt. 
Jag lade tvärtom i högsta växeln så snart vi såg att lillan gillade maten, o särskilt nu när vällingen fungerar så bra..! Och jag är superglad att hon gillar det, men samtidigt känner jag mig alltså som världens sämsta mamma som känner denna "glädjen".... jag "borde" ju halvamma henne fortfarande....! :'(
Jag är splittad minst sagt.... :'(

Hoppsan vilket starkt laddat, intensivt, tungt o informativt blogginlägg det blev denna gången... verkligen ketchupeffekten; inget alls på ca en månad o så nu: alla känslor o tankar på ett bräde...! Haha! Jaja, take it or leave it.. Jag behövde nog skriva av mig, för att inte braka igenom.. Det är inte alltid man kan sätta ord på vad man känner o lättare kan skriva ut det... 

Har nån utav er samma upplevelser, o vill dela m er av detta?! Kommentera gärna..! :)


* * * * *








Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-mail:

URL:

Kommentar: